41

På morgonen hade det kommit in oroande nyheter. En ung tjej skulle tydligen ha försvunnit uppe på Kinnekulle. Ofta handlar försvinnanden om brist i kommunikation. Man har inte nämnt, medvetet eller omedvetet, att man skall göra något annat. När så den väntande personen inte ser till den saknade blir många oroliga och går direkt till värsta scenariot. För det mesta dyker den saknade upp ganska kort efter och allt kan avskrivas som ett missförstånd. Det oroande i de nyheter Carl fått ta del av på morgonen var att detta inte verkade vara just ett sådant fall. Flickan var i 16-års åldern, på väg hem från sitt sommarjobb uppe på Kinnekulle. Pappan – som också gjort anmälan – menar på att hon är punktlig och han själv brukar hålla koll på när hon beräknas vara hemma. Givetvis är det fortfarande en möjlighet att hon åkt till en kompis – kanske en pojkvän – utan att meddela sina föräldrar. Det händer, relativt ofta. Men – och här verkade hans kollegor överens – det fanns något hos pappan som gjorde de klara på att det inte var fallet nu. Ibland kan man upptäcka och förstå en viss genuinitet i människor. Vad det är som gör det är svårt att riktigt beskriva, det är mer en känsla av det de säger är sant. Så, trots att deras normala rutiner mer riktar in sig emot att – kanske inte vänta – men i vilket fall inte mobilisera fullt ut gjordes så denna morgon. Teorin man arbetade efter var att flickan skulle ha skadat sig. Kanske kört omkull med sin moped och blivit liggandes. Det var redan poliser från grannkommuner uppe på Kinnekulle. Med pappans hjälp har man börjat gå över flickans tänkta resväg. Det man fortfarande inte riktigt ville prata om var alternativet kring ett ofrivilligt försvinnande. Hela den möjligheten låg som ett tungt täcke på polisstationen denna morgon. Han hade fortfarande rapporter att skriva, eller ja, en massa rapporter att skriva. Han märkte av svårigheterna att genomföra enkla meningar och fick gång på gång börja om. Denna sommar, vad är det med denna sommar? Det är som att allt bara händer på en och samma gång. I hans arbete tycks det allra värsta och mest oförutsägbara hända – för att inte tala om den enorma arbetsbörda han tvingat sig genomlida. På den privata fronten är det den egentliga motsatsen. Där händer allt som får verka och stå som något positivt, en kärlek, ett nytt liv? Han tog henne, väntande, i det kompakta mörkret lät han ödet ha sin gång. Han vet inte varför, kanske Evy, kanske sin pappa, kanske inget alls. Kanske det bara behövde vara så, balansen i världen kräver en motsats. Han vet inte, vet bara att nu finns hon här, hos honom. Han kan göra vad han vill, precis som han vill. Inga gränser, för första gången gränslöst, för första gången det enda, det enda, han egentligen vill. I hans lilla hus finns en garderob, egentligen är det mer av ett skafferi. Det är sällan han har mycket mat hemma, så utrymmet har förblivit tomt. Det finns en nyckel som han kan låsa dörren med, dörren är relativt robust – det går inte att slå sig ut. Han har inte besök, förutom Evy då, Evy, ännu bara en kvinna. Bara samma sak, samma tomma skal, samma djurlika existens. För något år sedan skadade han ryggen, läkaren gav han smärtstillande. Han hatar tabletter, smärtan kommer alltid finnas där. Som hans pappa lärde honom så existerar smärtan i varje steg. Men, nu visade sig tabletterna nyttiga, det hade bankats på dörren. Även om ingen mer än han hör behövde han sova, han behövde lugn och ro. Tabletterna fick kroppen, fick flickan att tystna. Han kollade på henne, låt sina händer röra vid skalet. Den mjuka hyn, den nakna kroppen, lät sina händer undersöka, lät de glida in och ut.

No rewritten draft yet.