Manusdel 76: 61

Carl vet inte riktigt vad han skall göra mer än att åter försöka få kontakt med mannen. Efter att kort ha pratat med Martin på morgonen är ordern i princip – gör vad ni vill bara ni hittar något. Vart Carl än går pratar människor om flickan. Teorier har börjat utformas och det kommer in mängder med tips. Och de kollar verkligen allt, det går inte att missa något, inte nu. Han och Lina beger sig åter upp till berget, till idyllen som numer kryllar av människor, av journalister. Det är både makabert och märkligt att se mängder med bussar, tv-kameror och poliser samlade runt det lilla caféet. ”Måste det bli en sådan cirkus av hela grejen?” säger Lina. ”Det blir lite mycket, det är klart att det finns ett nyhetsvärde men det känns som att de ofta bara vill mjölka hela grejen.” Väl framme vid herrgården svänger de av till det lilla huset. Carl tänker att vill man gömma undan någon är det en ganska bra plats. Det finns en viss förväntan hos de båda att få med sig något – vad som helst egentligen. ”Då kör vi igen då, kan du inte komma med ut och cirkulera lite kring huset? Är han inne kanske vi kan locka ut honom.” säger Carl. Han går fram och knackar på dörren, utan att egentligen veta vad han skall förvänta sig. Det är ju inget spår, det är ju ingenting egentligen, varför skall han envisas med det? Dörren öppnas, en bastant man med ljust kortklippt hår stirrar på Carl. Det är något med hans blick som direkt får Carl att vakna till. ”Hej ursäkta att vi kommer och stör. Jag och min kollega åker runt och knackar dörr, det gäller den försvunna flickan, du har hört om henne?” ”Visst, såklart, alla pratar ju om det. Men vad har det med mig att göra?” ”Det här är bara en rutinåtgärd, vi åker runt och knackar dörr hos människor i trakten och ser ifall de har sett eller hört något. Kan vi komma in?” ”Varför det?” ”Det hade varit lite enklare om vi kunde sitta ner och prata några minuter men skall jag tolka det som att du inte vet något om händelsen?” ”Nej, jag bara jobbar här, sköter mitt, det är allt. Var det något mer?” ”Det var det väl inte, om du kommer på något så ta gärna kontakt med oss.” En svag duns hörs inifrån huset, mannen och Carl kollar på varandra. ”Du, det var en sak till, har du ganska nyligen besökt badplatsen i Källby?” ”Va? Vad spelar det för roll? Om det var allt så måste jag gå nu, jag börjar bli sen till jobbet.” Dörren åker igen och lämnar Carl utanför, stirrandes. Vafan var det där om? Den här mannen fick alla Carls varningsklockor att börja ringa, eller mer dåna ut ett larm. Lina kommer tillbaka och möter upp han vid bilen. ”Vad sa han?” ”Ja du, det vete fan om inte det här är mannen vi letar efter. Det är svårt att riktigt säga vad det är men, ja, jag tror det är han.” ”Va? Är du säker, alltså har du något mer och gå på än bara din känsla. Jag vill inte förminska den men har vi något konkret?” ”Nej, egentligen inte, jag hörde en duns inifrån, det var något som lät. Och den blicken han gav mig talade om gränslöshet. Men alltså, vi har ju inget mer än den berömda känslan.” ”Men vafan, skall vi bara sitta här då?” Båda blir sittandes stirrande mot det lilla huset. Om nu flickan befinner sig där inne kan de inget göra. Mannen är inte misstänkt, det finns inte det minsta bevis som binder han mot något. Det går inte ens att knyta honom till badplatsen i Källby. Eller går det? Fan, de har ju DNA, allt som behövs är den här mannens profil så kan de matcha. Carl och Lina kör ut från gården men stannar en bit bort med uppsikt över utfarten. ”Vad skall vi göra, vad tänker du nu?” frågar Lina. ”Jag vill vänta lite på honom, se vart han tar vägen, lita på mig.” Lina stirrar på honom, det är kanske lite mycket att begära, han fattar det men nu går det inte att släppa. Den blå Volvon kommer upp och ut ganska snabbt därefter. Carl lägger sig en bit bakom och följer mannen. Det blir en kort färd upp till toppen av berget. Mannen parkerar utanför restaurangen och kliver in. ”Vi går in.” säger Carl. De båda sätter sig ner och beställer en kaffe. Carl har uppsikt över mannen och efter ett tag möts deras blickar. Blicken är lika alarmerande som förut. Mannen tvekar lite men sveper sen sitt kaffe och går ut från restaurangen. Carl skyndar fram och får tag i kaffekoppen. Okej, tänker han, om du har något att dölja kommer jag hitta det. De kom, DE KOM! Det är inte längre säkert, allt måste bort – hon måste bort. Avslutas, det skall avslutas. Existens existerar så länge smärtan finns där. Det tar slut, allt upphör, det ultimata kommer. Han vet vad som skall göras, det finns inget val. Det är bara en kropp. Den försvinner som allt annat. Förmultnar i samma hög som allt dödligt. Han vill vänta, ett litet tag, bara ett litet tag till. Bara någon gång till, vill använda henne, vill känna, ha henne – lite till. Det skadar inte, det skadar inte någon, allt är okej. Sen slutet, på allt, på den existerande berättelsen.