43

Idag var det Carls tur att laga mat. Ina hade lagat den mesta maten de senaste veckorna. Inte för att han inte vill – det har bara inte gått. Men, idag har han tagit sig tid. Hemmagjord pizza, egen deg, egen tomatsås. Ett fint rött vin var inhandlat, musik på i bakgrunden. Han skulle inte säga sig vara speciellt musikintresserad men han uppskattade jazz, Miles Davis, Coltrane men även Nils Landgren. ”Det luktar gott,” säger Ina. Hon har smugit upp bakom Carl, med ett vinglas i sin hand dansar hon smidigt runt i köket. Fortfarande känns det konstigt att säga hur mycket han tycker om henne, ja till och med älskar henne. Han är glad att det faktiskt skett, glad och också något överraskad kring hans faktiska känslor. I hans tidigare relationer blev det nästan tvunget. Att vara tillsammans med någon under så lång tid och inte säga att man älskar varandra – det blev konstigt. Med Ina är det tvärtom, kortare tid och mer tydligt kring vad det är han faktiskt känner. En hund – skall de verkligen skaffa en hund? Maten blir klar, pizzorna ser inbjudande ut, doften lägger sig i lägenheten. ”Vet du, jag är fortfarande förvånad över hur bra du är på att laga mat. Jag borde ju verkligen inte vara det nu men, Carl, det här är fantastiskt gott!” ”Äsch, det är inget komplicerat, men tack och bra att du gillar det.” ”Såå, hur går det på jobbet? Jag vet att vi inte skall prata om det men jag antar att det fortfarande är lika stressigt? Har du bett om ny semester?” ”Du vet ju hur det ser ut, det känns som om dagarna bara blir längre och längre hela tiden. Tack för att du har lagat mat förresten! Nu det senaste har det dykt upp ett ganska oroväckande fall – en ung tjej har försvunnit.” ”En ung tjej?” ”Yes, du kommer säkert kunna läsa om det i tidningen snart men hon verkar försvunnen – på riktigt.” ”Vad menar du med det?” säger Ina. ”Alltså, dom flesta ”försvinner” för att sen dyka upp igen. En massa olika förklaringar till varför men för det mesta brukar det inte vara så allvarligt.” ”Och det är det nu då?” ”Jag tror det, tyvärr, den här jävla sommaren alltså…” Det lägger sig en tystnad kring bordet, musiken hörs fortfarande i bakgrunden. ”Eller ja,” säger Carl. ”Det är en väldigt märklig sommar, det är lite som att det värsta och bästa händer på samma gång.” ”Värsta och bästa?” ”Jag har ju träffat dig, eller, vi har ju träffats, är det klyschigt när jag säger det så?” Ina skrattar, de fortsätter att äta. Även om stämningen åter höjs så är det som att nyheten om en ung tjejs försvinnande dämpar glädjen. Omedvetet kryper det sig in en viss oro – hos de båda. Tiden bara rusar fram, eller om den står still – han minns inte längre. Tystnande ekar i det lilla huset, ute syns solen gå ner. Sommaren börjar gå mot sin andra del, han vill inte längre vara ute. Hans existens känns inte längre berättigad, dragningen till kroppen som finns, gömd, borta, utom synhåll för det vanskapta samhället. Han har ringt Evy – hon svarar inte. Han tänkte inte säga så mycket, han ville höra, höra hennes röst, känna vågorna av desperation som ryms mellan raderna. Han vill göra det igen – överväger att åka hem till henne. Han vill se hennes smärta, se henne vrida, vända. Han nöjer sig med det han har, en kropp, en ung flickas kropp. Den finns här, den är borta, utom synhåll till för bara han. Till för smärtan, för gränserna han vet, han vet, han vet om dem.

No rewritten draft yet.