57

Stationen har blivit en sambandscentral, specialister från Göteborg sköter utredningen och delegerar ansvar. Från Carls sida verkar det mer som att man låter den lokala polisen få springa runt i skogen så att de ”riktiga” poliserna kan ägna sig åt relevant arbete. Han gillar inte när storstadspoliserna tar över. De missar ofta viktig lokal information och kör gärna sitt eget race. Men just nu spelar det inte så stor roll, bara de lyckas hitta flickan. I allt kaos springer han på sin chef, Martin. ”Carl, hej, du förlåt för att jag inte pratat med er. Det har varit så fruktansvärt mycket att stå i. Storfräsarna från Göteborg driver mig till vansinne.” ”Det är lugnt Martin, jag och Lina har jobbat på.” ”Apropå det, hur går det med allt? Gudarna skall veta att vi inte har ett enda spår, kan du fatta det? Vi har hela polisstyrkan uppe på berget. Missing People springer runt och tydligen skulle det anlända 1000 personer till men inte ett spår, ingenting.” ”Ja, jag vet faktiskt inte, hela grejen är fruktansvärt olustig. Man tänker ju att någon borde ha sett henne men samtidigt är det ganska öde där uppe – speciellt kvällstid.” Martin suckar, Carl lägger märke till de tunga påsarna under hans ögon. ”Fan alltså,” säger Martin. ”Det här håller på att barka helt åt fel håll. Får vi inte tag i något som kan leda oss i rätt riktning börjar det här se bekymmersamt ut. Och all jävla media som hela tiden skall ha nya uppdateringar. Vad tror de egentligen? Skall vi trolla fram ledtrådar ur bakfickan?” Carl kväver en impuls, han vill inte delge hur han kanske har kommit något på spåren. Det är ju inte något egentligen, bara en konstig känsla – inget hans chef behöver veta just nu. Han lämnar Martin med ett löfte om att rapportera ifall han och Lina hittar något av intresse, ja egentligen vad som helst. Väl ute i bilen tillsmans med Lina delger han vad som hände dagen innan. ”Men Carl, du fattar att det här är så fruktansvärt långsökt, skall vi verkligen lägga vår tid på det här? ”Du låter precis som Ina.” ”Vem?” ”Förlåt, du låter som min flickvän. Men ni båda har rätt – naturligtvis. Jag kan bara inte släppa hela grejen. Jag vet inte vad det är men något säger mig att det finns en koppling. Kalla mig galen men har vi ett bättre alternativ?” Tystnaden som lägger sig står som svar. Båda vet att de greppar efter halmstrån men just nu spelar det inte så stor roll. ”Visst, visst, fan du har rätt.” ”Jag har inte kört registreringsnumret än, kan du göra det nu?” Den nu välbekanta vägen upp till Kinnekulle är lika praktfull som vanligt. Åkermarken, de små pittoreska husen. Orörd lövskog i blomstrande prakt. Dissonansen mellan det trygga, det orörda och den pågående situationen är tydligare än någonsin. Våld och icke våld, slag blandat med total vanmakt. Svett som rinner, tunga hårda nävar, urin – doft av urin. Han förstod inte vad som var vad, han ville känna doften, känslan av något. Blod existerar för att man tillåter, bara de svaga tillåter sig dricka det. Bara de svaga försvinner in i vanmaktens tomrum. Hans pappa fanns där, men egentligen inte. Ibland fanns en mamma där, bröst att suga på – trösta sig. Länge ville han ta den där kroppen, ta den, äga den. Nu äger han, något, kanske allt? Han ville förstå vad som hände men fann aldrig svar, egentligen fanns det heller aldrig några frågor. Det bara fanns, eller inte. Nu existerar ett minne fläckat av tidens polerande effekt. Han vet att så inte var fallet. Han vet precis vad som hänt och vad som skall hända. Det är nu han skall visa sig, det är nu allt är.

No rewritten draft yet.