11

Carl är fortfarande frågande till varför Ina försvann så abrupt. Han kan inte se att han gjorde något – vill hon fortfarande träffas? Är det hans utseende som spökar? Det är inte så att han är direkt ful men någon modell är han inte. Nästan flintskallig, blå snälla ögon och ganska stora öron ramar in ett trevligt ansikte. Han får ofta höra att människor finner det lätt att lita på honom – hans utseende skapar ett förtroende. Smidigt och bra när man jobbar som polis. Han hinner inte tänka mer. Idag är det frukost på Henrys Bageri med ett antal kollegor. De brukar samlas där några gånger i månaden. Det är trevligt att börja dagen i en lugn miljö med en stabil frukost. Samtalen brukar naturligtvis alltid landa i jobb. Idag primärt den fortsatta utredningen kring bombhotet mot De La Gardie. Ännu är ingen anhållen men det finns ett antal personer som verkar intressanta. Carl brukar lyssna med ena örat samtidigt som han läser tidningen. Den lokala upplagan, NLT, har trivsamma nyheter. Det är en skön kontrast till omvärldens annars dånande och makabra rapportering. Att få läsa om Inga, som nu skall fylla 70 och precis gått i pension, känns både tryggt och trevligt. Efter frukosten har Carl ett möte inbokat hos hans chef, Martin. Han vet inte riktigt vad det gäller – bara han inte börjar bråka med hans semester. ”Carl kom in,” säger Martin demonstrativt. ”Så hur går det med allt, hinner du med rapporteringen? Jag vet att det är och har varit mycket men vi kan se resultat. Håller vi i detta ett litet tag till så tror jag vi snart kan återgå till normalt.” ”Jodå, det går allt. Klart att det varit mycket och så men det är skönt att kunna vara med och bidra.” ”Vad bra! Då kan du få vara med och bidra lite till. Jag vet att din semester skulle börja i slutet av juli men jag vill be dig att skjuta fram den en månad eller ett par.” ”Men…” ”Jag vet, jag vet,” säger Martin och kollar ut genom fönstret. ”Men vi behöver verkligen anstränga oss nu under sommaren. Speciellt när vissa av oss går på semester. Du vet att det fortfarande behöver vara bemannat under tiden. Det blir en liten uppoffring, men du är verkligen med och bidrar.” Carl har svårt att greppa konsekvenserna av det hans chef säger. Något inom honom vill mest bara gå därifrån och låtsas som om inget hänt. Han finner sig själv skakandes hand och på något sätt försäkra att det går bra. Att han faktiskt är glad över att kunna hjälpa till. Där försvann hans semester. Där försvann hans tänkta sommar med Ina och hans inplanerade bilresa till Danmark. Han skulle faktiskt precis ta mod till sig och ringa Ina för att fråga om hon ville följa med, till Danmark, till havet och stranden där. Nu blir det verkligen en sommar fylld av jobb. Av stress och av Martins tjat om ökad patrullering och fler uppklarade brott. Ta mig härifrån, tänker han, snälla bara ta mig härifrån nu. Han var på stranden, igen. Han svalkade sig i vattnet men det var som att det inte hjälpte. Upphetsningen över nakenheten, nakna, de är nästan nakna. Någon kom fram. Undrade vad han höll på med, kände de igen honom? Tänk om någon kände igen honom. Han gjorde ju inget, han kollade bara, såg ju bara, det får man göra? Man får kolla? Han försvann snabbt från stranden, kan inte åka dit mer, eller, kanske, en gång till, kanske skall åka någon annanstans? Nej, sluta nu, jobba, han måste jobba, bara jobba. I duschen tar han hand om sin upphetsning. Hårt och snabbt, som en bestraffning. Inte njuta av det, det är fel, han vet det, han vet, han vet precis hur fel det är.

No rewritten draft yet.