38

I ett försök att börja nysta i fallet med den onanerande mannen tycks ett tips gällande en blå Volvo dyka upp flertalet gånger. Ingen som minns registreringsskylten men bilen är väl beskriven. Det finns vissa tips om både polska arbetare men även en kommunpolitiker nämns som potentiellt ansvariga. Enligt erfarenhet är det också vad Carl förväntar sig. Antigen kommer tips på samhällets minst betrodda – utlänningar eller utsatta människor. Eller så är det tips på samhällets toppar och de som styr. Det speglar vår attityd och blir en direkt reflektion kring hur vi uppfattar fara. Men, likväl, han behöver kollar upp vissa av de här tipsen. Det är så ovanligt och det finns något störande över hela situationen. Han behöver några dagar till för att komma ikapp med rapporteringen så skall detta ärende få fullt fokus. Carl har även hunnit prata en del med Lina, hans kollega. Det verkar som hon tar det bra. Båda finner en viss tillförsikt i att mannen kommer få sitta i fängelse en lång tid framöver. Samtidigt så delar de en traumatisk upplevelse, något som ingen av de varit med om tidigare. På sin lediga tid – vilken blir mindre och mindre igen – träffas han och Ina. Det är som att de börjar växa ihop nu. Muggen där Carl har sin tandborste har fått sällskap. I hans garderob finns nu ett antal kläder i kvinnlig modell. Det är inte längre en fråga om de skall ses. Mer en fråga om när han blir klar och vad de skall göra. Idag, återigen, är det Kinnekulle som står på programmet. De har börjat fika vid caféet som liknar en röd lada. En trevlig ung tjej brukar stå i kassan, det är gott kaffe och omgivningarna är betryggande. ”Vi behöver verkligen hitta på något när du väl får semester,” säger Ina. ”Ja, bara komma iväg, du har rätt. Vet du, för första gången, kanske någonsin, så vill jag inte vara kvar här,” säger Carl. ”Va, eller vad menar du?” ”Jag vet inte men jag har alltid tänkt mig att bli kvar här, Lidköping, hela grejen liksom. Mina barndomsvänner har flyttat, jag har lite vänner kvar, dig, min mamma och pappa men det känns inte längre som jag vill vara här, det känns bara konstigt.” ”Det låter inte så konstigt, det känns ganska normalt. Jag har också haft den visionen, det är en bra stad att få barn i. Det är tryggt, lugnt, det finns lite stadsliv men det har ju inte samma potential som en storstad. Sen tror jag också att bara stagnera kan vara farligt. Men, jag vet inte Carl, menar du att vi skall flytta?” ”Jag vet inte vad jag menar, jag vet bara att det börjar kännas konstigt. Bilden som alltid funnits där, tryggheten känns förstörd, eller kanske inte förstörd men förändrad.” De sitter under tystnad och dricker upp sitt kaffe. Det är få människor på caféet idag. Några som verkar vara byggarbetare samt någon tysk turist. Kanske lika bra att bara låta allt vara så länge, bara låta sommaren få passera förbi. En semester, tankar som får sjunka in och därefter ta nya beslut. Hon ringde, Evy ringde, sa att hon inte ville träffas mer. Bestämt sa hon att man gör inte så, man kan inte göra så mot någon man älskar. Mot någon som faktiskt bryr sig. Han var tyst, han sa inget, hon la på, han kunde höra hennes snyftande. Det blir alltid såhär, gränser förskjuts, gränser överskrids. Hans pappa visste vilka gränser som fanns, hans pappa förstod, han borde veta bättre. Det blir alltid såhär, det väcks något i honom. Något som inte borde få finnas där, något som alltid finns där. Det är inte en glöd – det är en stormande eld.

No rewritten draft yet.