29

Carl får in ett larm gällande en pågående misshandel. Han skyndar ut och får med sig Lina, en av hans kollegor. Med blåljus och sirenerna ekandes längs tomma gator kör Carl snabbt till den centrala adress larmet kom ifrån. Utanför möts han av en grupp människor som informerar de om att det pågår en misshandel. De har tydligen försökt komma in men dörren till lägenheten är låst. Carl och Lina rusar upp mot den utpekade lägenheten och mycket tydligt hörs skrik och dunsar. En kvinnoröst skriker, ber någon att sluta, en duns hörs, skriket förstärks. ”Öppna, det är polisen,” skriker Carl. Både Lina och Carl bankar på dörren. För en kort stund är det som att ljuden inifrån lägenheten avstannar, tystanden fyller upp tomrummet. Sen hörs en duns och skriket börjar igen, högre, med rop om hjälp. ”Vafan skall vi göra,” säger Carl. ”Han kommer ju slå ihjäl henne om vi inte kommer in.” ”Fan, vi hinner inte vänta på förstärkning, tror du vi kan komma upp via balkongen?” säger Lina. Utanför har alla lägenheter en balkong som vetter ut mot den gemensam innergården. Det finns en liten lekplats, en större grill och bänkar att sitta vid. Carl och Lina klättrar med hjälp av folkmassan utanför upp till balkongen. Lina tar sin batong och slår sönder fönstret till balkongdörren och de båda kommer på så vis in i lägenheten. Det är blod överallt. I vardagsrummet syns inga människor men svaga dunsar hörs från angränsande rum. Carl har aldrig sett något liknande, blodet har krupit upp på väggarna, han noterar även blodstänk i taket. När de tar sig igenom lägenheten är det som att följa ett blodspår. Som om någon dragit en kropp längs med golvet. Det slutar vid badrummet, Carl och Lina kollar på varandra, som för att konfirmera att båda har sett hur det ser ut. De gör sig beredda på vad som väntar bakom dörren. Dörren öppnas och ut kommer en man, blod i ansiktet, blod på händer, blod på hans kläder. Blicken är glasartad, på gräsen till genomskinlig. Barfota tar mannen ett par steg i deras riktning men Lina är över honom på mindre än en sekund. Mannens kropp dunsar i marken, som en säck potatis, utan motstånd. Carl stirrar, oförmögen att göra något. I periferin ser han badrummet och skymtar en kvinnokropp. Han vill inte gå in, han vill inte se vad som väntar. Han inser att det här kommer vara något utanför de trygga ramar hans liv rör sig inom. Han har sett misshandlade människor förut, han har sett bråk och drogpåverkade människor. Men, detta är något helt annat, något helt, helt, utanför. ”Carl för helvete, gå in och kolla hur hon mår”, skriker Lina. Fan, han rör sig emot dörren, i badkaret ligger en naken kvinnokropp. Hon har skärsår på hela kroppen, ett av hennes ögon verkar nästan vara på väg att falla ur. Hon ligger i en konstig onaturlig ställning och Carl inser att något höftben eller liknande måste vara brutet. Öppna sår över hela kroppen. Det nakna och förstörda upptar hela hans synfält. Det går inte att kolla på, han blir tvungen att stoppa kräkningarna. Han stapplar ut från badrummet, hör hur det börjar komma in fler människor i lägenheten. Som i en dimma tar hans sig vinglandes ut mot balkongen, ut mot luften. Det har varit några händelselösa dagar, mycket jobb, skogen och naturen, tv på kvällarna. Tankar på att åka och bada igen, han vill men, men, kanske inte borde. Behöver vänta lite, ett tag till. Ingen har hört av sig, allt verkar okej. Ingen frågar efter honom, han är osynlig, finns bara i skuggan. Att bli slagen lärde honom detta, skuggor, att vara någon som inte syns. Att inte utrycka något, att inte existera. I hemmet en vålnad. I skolan en skugga. Ett skal utan några känslor, utan utryck. Men, alltid på sin vakt, alltid närvarande, alltid observant på miljön. Han väntar på att tjejen i caféet skall komma tillbaka, väntar på doften, på leendet. Denna gång skall han prata med henne, säga något, göra något. Inget allvarligt, bara prata, bara, bara, ingenting – kanske någonting.

No rewritten draft yet.