Manusdel 10: 9

Carl och Ina parkerade bilen vid Svalnäs badplats. Trots att det fortfarande var tidigt på sommaren och kallt i vattnet verkade de flesta människor ha samma tankar som dem. Ina hade inte varit så sugen på själva vandringen utmed Hindens rev – däremot en stund på stranden. ”Så, kan man kalla det här för vår andra dejt,” säger Ina. ”Du får kalla det vad du vill. Jag är bara glad att du vill tillbringa tid med mig. Behöver få göra något kul och träffa någon normal. Är fortfarande alldeles för mycket på jobbet. Hörde du om bombhotet mot De la Gardie?” ”Visst, det är klart. Men brukar inte alltid de grejerna vara ganska oskyldiga, alltså, mest någon som ”bus ringer” eller vad man skall säga.” ”Om du kallar det oskyldigt att få hela vår jävla organisation på fötter samt specialistenheter från Göteborg, visst…” ”Alltså, det var inte meningen…” ”Förlåt, förlåt,” säger Carl och tar ett djupt andetag. ”Som sagt det är alldeles för mycket på jobbet och det gör mig stressad att bara tänka på det. Kan vi inte bara gå ner till stranden och jag skall undvika och prata om jobb?” ”Vi har en deal,” säger Ina och spricker upp i ett stort leende. Vattnet är kallt men friskt. Den värmande solen gör sanden behaglig. Carl stoppar ner sina fötter djupt i sanden. Svalnäs är en lång sandstrand och liknelsen till en utländsk playa är inte alltför långsökt. Vägen in till stranden är omsluten av luftig skog. Man kan se sjön och horisonten skymta genom de glest stående träden. Vid tillfällen som detta, när vädret tillåter, är stranden välbesökt. Människor som spelar vollyboll, strandtennis och liknande aktiviteter hör till. ”Har kom det sig att du blev kvar här?” frågar Ina. Det vill han egentligen inte svara på. Och helt ärligt vet han knappt själv. Kanske är det tryggheten? Kanske är det för att han vet hur allt fungerar? Han har sitt jobb, sin lägenhet. Familjen är nära och träffar han nu en kvinna är cirkeln fullbordad. Familj, villa, hund och hela den biten – vill han ha det? ”Tja, ärligt så trivs jag här. Ser inte storstaden som ett alternativ. Nästan alla mina vänner har flyttat, det är ju tråkigt och så men allt är lugnt här och jag har mitt jobb. Det funkar bra, du då?” säger Carl och blickar ut över stranden. ”Jag vet inte…Jag vet verkligen inte. Något håller mig kvar även om jag, som dem flesta andra, vill lämna. Jag har jobb här, visst, men det skulle jag kunna söka nytt. Min lägenhet är heller inte något jag direkt är fäst vid. Det bara blev så, är så,” säger Ina och tystnar. Hon låter sina händer sjunka ner i sanden, som hon letar efter något. Deras ögon möts. ”Men nu har vi träffats – det är jag glad över,” fortsätter Ina och ler. Carl vet inte riktigt vad han skall svara. Han är också glad men på något sätt är och har det alltid varit svårt att bemöta direkta ömhetsbetygelser. Han kollar ut mot horisonten. Stoppar åter ner sina fötter i sanden och låter solen få värma och skölja över honom. På väg tillbaka till bilen krokar Ina sin arm kring hans. Hon borrar sig lite närmare. Värmen från solen, värmen från deras kroppar och de uppbubblande känslorna får han att svettas. De hade bestämt att gå på bio efter – en hellång dag av dejtande. Ina ville först åka hem till sig för att duscha och byta om. Carl åkte till sitt. Fick fram gammal köttfärssås ur kylen och värmde på. Kokade snabbt pasta och åt ute på sin balkong. Filmen var undermålig men trots att de båda var medelålders kände sig han som fjorton igen. Svettiga händer av att envist hållit dem sammanflätade under filmens gång – som att släppa taget skulle innebära slutet på deras dejtande. Uppstigande känslor, tankar kring om han skall fråga henne om hon vill följa med hem. ”Tack för ikväll Carl, eller tack för hela dagen, det har varit väldigt trevlig.” ”Mitt nöje, och tack själv,” säger Carl och tar upp händerna ur fickorna, osäker på vart de skall ta vägen. ”Det är nu du skall fråga om jag vill följa med hem,” säger Ina och håller sina blåa ögon fästa vid Carls. ”Va? Eller va, vad menar du…” ”Är det allt du har att säga?” ”Va? Nej, nej, såklart, förlåt. Om du vill, eller kan, så får du jättegärna följa med hem.” ”Vet du vad, tack men nej tack. Det har varit trevligt idag, ring mig gärna igen så kan vi hitta på något.” Ina lutar sig fram och ger Carl en kram innan hon sätter sig upp på sin cykel och försvinner ut i den upplysta kvällen. Han cyklar hem fundersam kring vad som egentligen hände. Han fyller sina dagar med jobb, värmen gör sig påmind. Att bada är inget han föredrar, men ett snabbt och svalkande dopp efter en lång dag fyller hans kropp med ett lugn. En beslutsamhet kommer alltid med lugnet. Han är kapabel, han kan, han vet hur man gör. Unga söta tjejer i caféet. På stranden unga tjejer, unga, inget på sig – nästan inget på sig. De är unga tjejer, som badar, på stranden. Väl hemma efter badets både svalkande men eggande tillvaro blir han tvungen att göra vad som måste göras. Snabbt och hårt avslutas det. Tankar, tankarna, måste jobba nu. Måste fylla dagarna med hårt jobb, med svett. Och kanske, kanske, om det är varmt, ett till bad, unga tjejer som badar.