51

Han vet inte riktigt varför men av någon anledning tycks det värt att kolla upp tipsen kring den onanerande mannen. Kanske är det för att det sticker ut så mycket. Kanske är det bara för att gripa efter varje tänkbar möjlighet. Carl har diskuterat det med Lina. De verkar ha fått ganska fria tyglar i sitt arbete. Eller, man kanske mer kan säga att Martin har varit upptagen att delegera ut ansvar och ta del i olika presskonferenser. Göteborgspolisen verkar styra arbetet men det kräver också Martins deltagande. Initiativet att börja rota i fallet med den onanerade mannen möts med ett ryck på axlarna från Lina. ”Jag har egentligen inga bättre förslag, det är ju redan massor med människor uppe och letar nu och vi har inga direkta trådar att följa,” säger Lina och suckar. ”Det är kanske inget, jag fattar det men vi kan lägga någon dag på det i alla fall.” En blå Volvo har rapporterats. Han har gått igenom listan med tips och sorterat de på främst människor som bor eller är verksamma vid Kinnekulle. Även vissa politiker och andra ”lokalkändisar” tycks dyka upp men i detta första skede har han uteslutit dessa. För Carl tycks det nästan otroligt att någon från trakten skulle kunna kidnappa en ung tjej. Inte ens de mest notoriska återförbrytarna skulle komma på den tanken. Men, kanske är det någon som jobbar periodvis i trakten, eller någon som bor på flera ställen? Just Kinnekulle har en del snickare, konstnärer och liknande som pendlar och jobbar vid säsong. Det första tipset kommer från kvinnan som ringde in händelsen. Carl och Lina möter upp henne vid badplatsen i Källby. Det är ett vagt tips, till och med ett väldigt vagt tips. Kvinnan berättar om en man som bor uppe på Kinnekulle. Han kan vara hantverkare eller industriarbetare, hon vet inte riktigt. Tydligen skall han bo ensam, kanske vara av utländskt ursprung men även den informationen verkar tvetydig. När Carl frågar om hon själv känner den här mannen så är det tydligen en kompis som har en farbror som vet om vem det är. Eller, han tycker i vilket fall att den mannen verkar lite skum, han är ”udda”. Efter att Lina och Carl satt sig i bilen så suckar han djupt. ”Jaha, jag är ledsen, det här är kanske vad vi kan förvänta oss, skall vi ens fortsätta?” ”Vad skall vi göra annars? Jag tycker vi fortsätter idag, ser om vi kan rycka tag i något användbart så arbetar vi fram något annat imorgon. Jag vill det här lika lite som du Carl men, vi måste hitta flickan. Det är bara så,” säger Lina och en tår rinner sakta ner för hennes kind. ”Yes, okej,” säger Carl och förblir tyst en stund. ”Jag hoppas bara att hela dagen inte blir en massa vaga berättelser om vem som har sagt vad.” Hela dagen går åt till att besöka olika människor i och runt Kinnekulle. Som han befarat tycks de flesta tipsen vara av just arten ”jag känner någon som känner någon”. Inget konkret och inget som går att rikta insatser emot. Han vet inte riktigt vad han hoppades på, kanske är det maktlösheten som börjar komma krypandes? I hans direkta närhet börjar människor undra hur det går. Media tycks nästan varje dag ha ett stort reportage kring det lilla samhället. Kinnekulle och Lidköping börjar bli känt runt om i Sverige och hela staden verkar ha teorier kring vad som har hänt. Det finns något makabert hos människor som börjar prata om mord, man både vill och inte vill att det skall ha hänt. Det är tragiskt och sjukt men samtidigt ger det en viss spänning till den annars obetydliga vardagen människor tycks ha. Carls nyfunna cynism överraskar, eller är det bara naiviteten som fått ge vika? Han ringde Evy, hon svarade, han trodde hon skulle bli glad. Men, hon skrek på honom, skrek, sa att han var vidrig, ”man gör inte så”. Återigen var han tyst, la på luren, skriker, de skriker på honom. Vilka är de att skrika? Va? Vad vet dom? Han vill ha flickan, han vet, vet precis vad han kan göra. Gränser förskjuts, kanske det aldrig fanns, gränslöst.

No rewritten draft yet.