Manusdel 30: 25

Carl patrullerar med Polisbilen. Det finns ett syfte med att visa deras närvaro på mindre orter. Oftast brukar de vara två och då är hela processen ganska trivsam – idag är han själv. Semester heter det tydligen när man kan få vara ledig. För Carls del innebär det mer jobb och sysslor. Han parkerar vid en mindre bensinmack inne i Vinninga. Även om det är en liten ort finns där ändå en mack, en liten lanthandel, skola och fotbollsplan. Ett ålderdomshem och pizzeria ryms också. Än har inte urbaniseringen vunnit, tänker han. Med sin medhavda termos och det lilla samhället som kulis låter han tankarna vandra iväg mot Ina. Han vet att det är för tidigt att säga och tänka men någonstans finns det en visshet om att hon är den rätta, kanske den enda. Det känns så uppenbart, så tydligt att han inte riktigt kan förneka det. Mitt i den lugna småstadsidyllen skymtar Carl ett snabbgående fordon i periferin på väg mot hans håll. När mannen i bilen upptäcker Carl tvärnitar han. Bilen svänger runt för att åka tillbaka i samma riktning som den kom. Det gör att Carl inte har ett val, han är tvungen att åka efter. Kaffet åker ut genom fönstret, blåljus och sirener sätts på. Idag blir det tydligen en biljakt. Inte första gången men heller inget som hör till vardagen. Han är ganska snabbt ifatt den ganska klumpiga och gamla Volvobilen. Det går för fort i svängarna och han märker hur svårt föraren har att behålla kontrollen över bilen. Vägarna är små och kurviga ute på landsbygden. Varken bil eller omgivning är gjorda för en biljakt. De fortsätter jakten ett par kilometer och Carl funderar kring om han skall försöka pressa bilen av vägen. Samtidigt vill han inte föraren skall skada sig eller ännu värre, dö. Helt plötsligt svänger bilen in på en liten väg omgiven av skog. Den stannar och ut springer en ung man med riktning mot skogen. Carl är snabbt efter, det är inte svårt att följa mannen då hela skogen ekar av ljud. Han inser att mannen stannat då ljuden upphör. ”Hallå, jag heter Carl, jag vet inte varför du springer eller vad du gjort men det blir väldigt mycket enklare om du bara kommer fram, vi kan lösa det här.” Han pratar högt, mannen kan inte vara långt borta och borde kunna höra vad han sagt. Det finns en önskan från Carls sida att göra det så enkelt det bara går. Dels för att det är jobbigt och springa med all utrustning. Men även av det faktum att han inte vet vad mannen är kapabel till. Det kanske finns någon form av vapen eller liknande som han behöver se upp och räkna med. Bakom ett stort nedfallet träd sticker plötsligt ett huvud upp, en ung man har händerna över huvudet. ”Här är jag, jag kommer fram, snälla skjut inte,” säger mannen. ”Bra, ta det lugnt, jag skall inte skjuta, gör som jag säger bara så kan vi lösa det här enkelt och utan problem. Har du något vapen på dig, eller några vassa föremål? Jag kommer göra en snabb visitering.” ”Nej, nej, fan jag är ingen kriminell, jag flippade bara, kortslutning.” ”Jag kommer sätta handfängsel på dig, vi tar av de i bilen men bara så du inte får för dig att springa igen. Det var kul och så med hela biljakten men vi kanske skall försöka ta det lite lugnare nu.” ”Visst, visst, lugnt inga problem, jag sticker inte nu, jag gör som du säger. Jag vet inte varför jag gjorde så, skitkonstigt, faktiskt,” säger mannen och skrattar tyst. ”Men vafan, du är ju den Carl, du känner min pappa, gick inte ni i skolan tillsammans eller något?” Då inser Carl vad han menar, Sebastian en skolkamrat, har en son i den här åldern. De brukar prata lite när de träffas på stan, eller i affären. Fan, tänker han, och vad fan håller den här grabben på med. Han har rapporterat in att han följer efter en bil men fortfarande inte uppgett sin nuvarande position. Kanske han bara skall låta det här gå under radarn. Inget har ju hänt, ingen är skadad och grabben verkar inte påverkad. Fast, fan, det går inte att släppa det här och de behöver söka igenom bilen ifall det finns något mer där. ”Så, ja, jag är den Carl, ledsen att vi träffas såhär, men jag kommer vara tvungen att ta med dig till stationen och skriva en rapport. Är du ens arton?” ”Va? Nej, det var lite därför jag stack. Det och bilen är ju inte i toppskick som du ser och jag tänkte att du kommer stanna mig ifall jag åker förbi. Så jag vände, men sen började du åka efter och, ja, fan, jag var tvungen att köra då.” ”Okej, Jag kommer tyvärr behöva kontakta din pappa samt gå igenom din bil. Det är tråkigt men jag är tvungen att göra det. Vad fan gjorde du så för?” ”Jag vet inte, jag vet faktiskt inte, ledsen alltså.” Carl rapporterar in vad som hänt och ganska snabbt är en av hans kollegor på plats, han tar med sig Sebastians son i sin bil och kör till stationen. På väg tillbaka ringer han Sebastian från sin privata mobil. Det blir inget bra samtal. Han blir utskälld, för att han gjorde en grej av det, för att han bara inte lät det slinka mellan stolarna. Carl anade nästan att det var vad som skulle komma utav det, kanske skulle han bara låtit det vara. När Sebastian sen kommer för att hämta sin son blir han utskälld igen. ”När fan skall du växa upp Carl,” säger Sebastian. ”När fan skall du börja bry dig om dina vänner och ha lite jävla ryggrad, va? Du behöver inte komma hem till oss mer och jag vill gärna slippa se dig igen, fattar du det? Så jävla onödigt, nu har grabben en prick i registret. Nu måste jag fixa det här, för att du inte kan fatta egna jävla beslut.” Han säger inget, det är ingen idé att göra något av det nu. De kan prata senare, när det inte är lika inflammerat. Vilken jävla dag, och den är inte slut än, rapporter skall skrivas och det är en ny dag imorgon, en till av alla dessa dagar. Hon var inte där idag, bara den gamla tanten. Ingen ung tjej, ingen doft, inget leende. Han har alltid gillat yngre tjejer, alltid yngre. Hans fru är gammal men det räknas inte. Det var inte därför de gifte sig, hon bara fanns där, när han behövde, när han ville. Längre tid på jobbet idag, längre tid i tankarna, längre tid till allt. Uppmålade fantasier, om tjejen i caféet, om unga tjejer. Han behövde åka hem på lunchrasten, fantasier triggar. Han tar hand om styvnaden, hårt, gör det hårt, låter det få pågå länge. Sprutar, tillåter sig själv att göra det ohämmat, tillåter sig själv att börja om, igen, hårt, måste, mer, måste.