53

Carl har fått lite tid över, eller, egentligen är det Ina som mer eller mindre kommenderat att det får vara bra nu. ”Du behöver en dag ledig Carl, det här går inte, jag fattar att du vill hitta henne men fan, du måste ju göra något annat. Du måste få vila lite.” ”Visst, ja, du har rätt naturligtvis, låt mig bara ringa Lina och säga att vi går på det imorgon istället.” Det har varit ett sådant kaos på stationen att Carl tror hans chef, Martin, glömt bort de. Han kan inte komma ihåg senast de hade ett faktiskt samtal. Carl och Lina stämplar in och lägger upp sin egen planering. Någonstans finns det en outtalad order om att hjälpa till och leta. Med det menat att vandra i skog och natur och leta efter ledtrådar, kläder, en väska, eller i värsta fall, en kropp. Det har också betytt att han och Lina lagt upp sina egna tider, inte för att hans chef skulle misstycka då de jobbar över varje dag. ”Hej Lina det är Carl. Du, jag behöver ta ledigt idag och bara sansa mig lite, vi kan väl köra igång imorgon igen?” ”Visst Carl, det är lugnt. Jag tänkte nästan ringa och säga samma sak, jag håller på att bli galen av hela den här skiten.” ”Vi är två då, ta hand om dig idag så hörs vi imorgon!” De lägger på och Carl återvänder till Ina. ”Så, jag är fri idag, har du något förslag på aktivitet?” ”Vi behöver väl inte göra något? Skall vi kolla om bion har en film vi vill se?” ”Det låter bra.” Efter en stund framför tv:n börjar det krypa i Carl, tankar blossar upp. Han kan inte bara sitta här, det går inte. ”Ina, jag vet att det här kanske inte var vad du menade med att bara ta lugnt men kan vi åka upp till Kinnekulle, ta en fika på caféet?” Ina kollar på honom, både undrandes men även med en viss oro i blicken. ”Okej, men då fikar vi och du konverserar med mig, klart?” ”Taget.” De åker upp till det nu bekanta berget. Carl har börjat få en bra bild av de olika små vägarna som sträcker sig runt landskapet. När de kommer upp till caféet märker han hur mycket bussar det är på platsen. Media har börjat hitta hit - det är totalt kaos. ”Vill du verkligen vara här, nu?” frågar Ina. ”Nej, jag tror inte ens att caféet är öppet.” Även om han och Lina tillbringat de flesta dagarna uppe på berget har de mest fokuserat på områden kring caféet. Nu märker han hur stor hela grejen blivit. ”Du, skall vi åka upp till restaurangen högst upp på kullen istället?” frågar Carl. ”Ja, okej då. Men vafan Carl, ser du hur mycket bussar det är? Har det varit såhär hela tiden?” ”Jag vet faktiskt inte men jag tror nästan att de tillkommit, hela grejen bara växer och växer. Man vill ha svar, jag antar att det känns precis lika overkligt för alla andra.” De tar sig upp på berget och till restaurangen. Det är en fin dag och de sätter sig ute på altanen med utsikt över hela Kinnekulle. ”Tror ni att det hände vid caféet?” frågar Ina. ”Jag vet inte, faktiskt, du såg hur glest och öppet det är där. Jag tror det skulle vara svårt att inte bli sedd. Däremot var det ett oväder just den kvällen och flickan jobbade tydligen sent, så, kanske…” ”Fan Carl, det är ganska otäckt, att bara vara här, i trakterna.” Han lyssnar på Ina men blir uppmärksam på en blå Volvo som parkerar. Han iakttar mannen som kliver ut, snickarkläder, kort hår, bastant och bredaxlad. Mannen beställer en kaffe och sätter sig en bit bort. ”Hallå Carl, du skulle prata med mig, kommer du ihåg?” ”Ina, snälla, kan du hämta penna och papper?” ”Va? Varför då?” ”Snälla, jag förklarar snart.” Han vill inte släppa mannen ur sikte, kunde det här vara han? Mannen som onanerat vid badplatsen? Kunde han faktiskt ha sådan tur? Hon gör motstånd, det som alltid funnit där, i honom – vaknar. Han tillåter det få existera, låter motståndet verka som en katalysator, omfamnar det. Till slut blir kroppen liggandes, utslagen, kvidande. Det är som att penetrationen inte behövs, det räcker, räcker att se, att avsluta själv. Berget betyder lugn, omgivningen har alltid varit något han längtat efter. Han vill inte lämna, det är hemma. Hans barn och fru är bara förskjutna, placerade i en annan rymd. Det saknar betydelse – berget har mer värde. Han handlar mat i den lilla affären, extrapriser på färdigmat. Kaffet har tagit slut, han funderar lite på vad han skall köpa till flickan. Kanske soppa? Ute är sommarvärmen tryckande, naturen skriker ut sin skönhet. Han tänker att det är vad som räknas, naturen, storheten – det eviga. I relation till allt är människor obetydliga, små korn utan värde. Vi bara lever och sen dör, inget har en egentlig betydelse. Mening är i sig irrelevant, skrattretande. Vi lever, existerar, förgör och förgörs. Vid caféet är det numer massa bussar, media och polis springer runt. De letar efter henne – hon finns inte, inte nu, inte längre. Ett korn utan existens försvunnen i det eviga.

No rewritten draft yet.