48

Så tyst hon bara kan tar hon sig ut, hon vet fortfarande inte om han är hemma. Även om det inte hörts något ljud är detta inte ett tillfälle och chansa. Hon överväger att kolla efter kläder men instinkten säger åt henne att bara ta sig ut – till friheten. Det är ett litet hus, hon smyger sakta igenom en hall för att närma sig utgången. Det verkar lugnt, huset är tyst och disken i köket är undanplockad. Anna beslutar sig för att det får bära eller brista. Försiktigheten byts ut mot en beslutsamhet. Snabbt rör hon sig mot dörren, öppnar, vinden och den värmande solen slår emot henne. Hon är tvungen att kisa med ögonen, efter att varit omsluten av mörker blir det skarpa ljuset för mycket. När hon öppnar ögonen står han där, han står där, för helvete han står där. ”Ditt jävla äckel!” Anna skriker. ”Ditt äckliga jävla as, låt mig gå, låt mig för helvete gå, vafan håller du på med? Fattar du vad du håller på med?” Hon skriker, på hjälp, släpper ut hela den inneboende ilskan, rädslan, låter det eka i naturen. Han står bara där, kollar på henne, till slut blir hon tvungen att sluta. Hon orkar inte skrika längre, tårar börjar komma, hon ramlar ihop. Blir sittandes på knä med tårar rinnandes, tom och orkeslös. Han släpar in henne, tar tag i hennes hår och drar henne längs med golvet. Hon känner inget, allt slutar betyda något. Minnesbilder flimrar förbi, sommardagar vid stranden. Fotbollsmatcher med en rosa himmel som bakgrund. Skratt, uppslutenhet, Pontus dyker upp. Deras första kyss, den första kvällen efter skolan, festen med Ida. Han släpar in henne, tillbaka till mörkret, stänger dörren. Anna hör steg, bestämda rörelser, och fotsteg som åter närmar sig. Hamrande slag, hålet hon precis skapat täpps igen. Han kommer in, till henne. ”Gapa,” säger han. Hon kan inte stoppa sitt skratt, fan, är det verkligen det enda ord han kan? ”Kan du inte säga något annat, är du så jävla patetisk att det inte kommer fram något annat?” ”Om du inte är tyst nu kommer det sluta väldigt illa, väldigt illa.” En tydlig brytning, tysk kanske, eller polsk? Hon vet inte vad det är som gör det men hon orkar inte by sig längre, hon vill bara utmana, vill inte ge efter. ”Skall du döda mig då? Är det vad du skall göra? Våldta och döda mig, fyfan, du är så jävla sjuk, så jävla störd, ditt äckliga jävla svin!” Hon ser inte handen komma, kraften och tyngden i slaget är enorm. Det ringer i huvudet, smärta, förödmjukelse, rädsla, allt kommer på samma gång. Han trycker åter in piller i hennes mun, tvingar henne att svälja. Hon vill inte längre, vill inget, låt det få ta slut nu, bara låt det få ett slut.

No rewritten draft yet.