33

Carl vaknade av en domnande värk i ryggen, av solljus direkt och ilsket pockande på hans uppmärksamhet. Den direkta instinkten att somna om, att byta miljö och låta sängen göra sitt jobb. Men, inte idag, det kommer vara massa att göra på stationen. Även om det kallats in viss personal är han och Lina de två personer som behövs mest. Både för att de var först på plats men även för att de är i tjänst. Fortfarande är det sommar och många har semester. Hur mycket Carl än vill glömma och bara vara ledig några dagar kommer det inte finnas utrymme för det. Han behöver prata med Martin oavsett, kanske det går att rucka på några dagar. Efter en lång dusch och ett par koppar kaffe tar han cykeln ner till stationen. Det är ovanligt lugnt, han vet inte riktigt vad han förväntat sig – mer liv kanske. Mer personal och någon form av intensitet. Inget av det existerar och han går snabbt vidare mot sin plats. I egenskap av att ändå vara på jobbet börjar han tankspritt med att arkivera rapporter – som om inget hänt. Efter ett tag börjar det röra på sig ute i korridorerna och han ser Martin komma gåendes. ”Carl, vad gör du här? Jag vet inte riktigt om någon talat om det för dig men du är ledig idag. Vi kan vänta efter helgen med allt, kvinnan överlever och mannen sitter på häktet. Åk du hem nu, vila lite så hörs vi på måndag igen.” Han mumlar fram något som liknar ett tack och går kvickt ut mot solen igen. Värmen är tryckande och nu känns den bara jobbig. Ångesten och bilderna börjar stiga upp inom honom. Det går inte att tillbringa en dag ute i värmen. Han måste prata med Ina, be henne komma över, hitta på något, komma bort en sväng. I all hast ringer han sina föräldrar, kort och koncist förklarar han vad som hänt – däremot inga detaljer. Ibland är det som att hans föräldrar inte riktigt bryr sig – det gör de, men det finns en viss distans. Ett visst avståndstagande i de omhuldande orden. De ber han ta hand om sig, vila och ta det lugnt. Cykelturen går inte direkt hem. Vid allvarliga och jobbiga händelser tycks snabbmat vara det som grundar Carl. Den kompakta mättnaden, blandningen av fett och kolhydrater verkar nästan lugnande – eller i vilket fall sövande. Med ett par hamburgare och ett antal tillbehör cyklar han hem. Ute på balkongen trängs kartonger med pommesfrites och kycklingvingar på det lilla bordet, hamburgarna äts upp i ett svep. Efter denna ritual tar han fram mobilen och hoppas Ina vill och orkar svara. Han vet hur illa det blev sist, det var inte okej. ”Hej Ina, det är Carl.” ”Hej…” ”Jag ringer primärt för att be om ursäkt, det var dumt av mig, jag blev irriterad. Det har varit så mycket det sista, jag vet att tjatar om det men, det går liksom inte…” ”Carl, det är okej, jag fattar, jag skulle inte sagt så heller. Jag borde stötta dig, eller i vilket fall lyssna på dig. Men, du, jag står dåligt till, kan vi inte ses på lunch, har du tid?” ”Tro det eller ej men jag är ledig hela helgen.” ”Va?” ”Yes, det var det andra jag tänkte ringa och berätta men vi kan ta det när vi träffas, ses på skafferiet?” ”Toppen!” Han upptäcker att klockan precis slagit nio – hur tidigt var han uppe egentligen? Sängen verkar som ett vettigt alternativ, en kort tupplur innan lunch med Ina. De träffas hos henne, tar en promenad. Hon berättar hur hon jobbat inom vården, hur allt varit så tufft och kämpigt. Han berättar om sitt jobb, om de tunga dagarna, om processen att bygga något. Han talar inte om sin familj, om hur han skickar hem pengar och sin ensamhet. De går länge, ett tag i tystnad, det är okej, hon verkar förstå. Väl tillbaka dricker de kaffe. Egenbakade bullar åker fram på bordet och helt plötsligt skrattar hon till. Hon säger att det var länge sen, det är så sällan män är här, eller någon alls. Evy, hon heter Evy, en människa, en kvinna, ett vänligt ansikte. En konstig känsla infinner sig väl hemma, ensam igen, ett lugn, en ovilja till tankar, till smärta. En ovilja till allt som tidigare existerat, Evy – hon heter Evy.

No rewritten draft yet.