59

Lina får fram ett namn på en man boendes nära Hällekis. Han skall inte vara tidigare straffad och inget som direkt sticker ut. ”Så hur vill du göra det här?” frågar Lina. ”Jag vet inte riktigt, vi kan ju åka hem till honom och knacka dörr, fråga om flickan. Vi har ju redan gjort det med en massa andra så, varför inte?” ”Visst, okej.” De skriver in mannens adress i gpsen och tar sig snirklandes igenom den lummiga naturen. Lite innan Hällekis kör dom ner på en grusväg igenom en allé, framför dom tornar en större herrgårdsbyggnad upp sig. ”Han bor väl inte i Herrgården, eller vad säger gpsen?” säger Lina. ”Det verkar som att vi skall svänga här, det kanske finns några mindre byggnader i anslutning? Det brukar ju alltid vara så.” Väl gömt men ändå i anslutning till det större huset finns en liten röd stuga. De kollar på varandra. ”Ja vafan, det är väl lika bra att göra det?” säger Carl. Han går ut med bestämda kliv, hjärtat börjar pumpa lite extra, han vet inte om det bara är idioti eller om hans instinkt faktiskt säger honom något. Han knackar på dörren, först försiktigt men när ingen öppnar hårdare och mer bestämt. Ingen kommer, dörren förblir stäng. En ilning av besvikelse, vafan skall de göra nu? Klart de kan komma tillbaka men just nu är tiden av största vikt. Kan de bara få skriva av den här mannen som oskyldig blir allt arbete senare mycket enklare. Och om inte annat, för Carls del, kan han släppa sitt grubblande kring den här mannen. ”Jaha, det var det.” säger Carl. ”Vi kan ju inte sluta nu, om det här är den enda faktiska tillstymmelsen till spår så går det inte bara att åka härifrån. Vi måste prata med honom, eller?” ”Visst, men vafan skall vi göra då? Han är uppenbarligen inte här, och är han det så vill han inte öppna dörren. Det är bara att komma tillbaka senare.” Stämningen i bilen är tung, båda vet om att det här egentligen inte är ett spår. Men, just nu spelar det inte så stor roll. Alla letar efter flickan, hela stationen är i upplösningstillstånd. Missing People är ute med mängder av människor. Specialenheter från Göteborg leder utredningsarbetet och trots det – inget spår, absolut ingenting. De spenderar dagen till att åka runt och knacka dörr. Carl funderar på värdet i att visa porträttet han målade av mannen för människorna på badplatsen i Källby. Men, det är nästan ännu löjligare om något. Skall han komma viftande med en egengjord teckning som mest liknar en streckgubbe? Det blir ju bisarrt, sen var ju mannen maskerad, eller hade i vilket fall både solglasögon och keps. Dagen går vidare utan några egentliga tips eller övriga utvecklingar. Han säger hejdå till Lina och beger sig hem. När han kliver in i lägenheten doftar det av mat, Ina har som vanligt förberett och tajmat hans ankomst perfekt. Han vill bara att den här sommaren skall få ett slut, han vill bara hitta flickan och sen faktiskt kunna få ägna sig åt Ina, ägna sig åt vad som håller på att bli deras nya liv. Alla människor förtjänar sitt värde, inte genom sin existens, genom sin styrka. Den starka vinner, den som kan ta kontroll – ha kontroll. Det handlar inte om att bara existera, bara finnas. Människan tyr sig till överheten – till det hårda. Rädslan dominerar och för den som inte utsått våld, smärta, finns ingen återvändo. Han vet hur allt fungerar, smärta, våld, rädsla. Han vet – hans pappa vet. Starka män, svaga kvinnor, så har det alltid varit, alltid. Hon gjorde motstånd, precis som han ville. Skrek, de skriker alltid, varför? Ibland vill han bara säga till de; ”Skrik gör det bara värre, ta emot det nu, ta smärtan.” Han vet precis hur det är, han vet. Smärtan finns alltid närvarande, han existerar i den tillåter den få existera.

No rewritten draft yet.