62

Det var någon här, hon hörde det tydligt. Rösterna utifrån hördes som ett grötigt mummel. Hon uppfattade inte vad som sas men för första gången börjar något som liknar ett hopp stiga i henne. De letar ändå, det måste de göra. Ytterdörren öppnas – han är hemma. Instinktivt letar hon efter någonstans att gömma sig, men, lika snabbt kommer realiteten och verkligheten tillbaka. Undanstoppad i en vrå, bunden med tejp över munnen. När hon tänker på det, sätter det i perspektiv ter det sig konstigt, apart. Som att hon inte befinner sig där, det är inte hon, det kan inte vara så. Hon är ju den där glada tjejen, som är med sina vänner. Lever det där normala livet, i det där normala huset. Det är vad hon är. Steg utanför, tunga, hur kan steg vara skrämmande? Inget kaffe idag, bara steg, det verkar som att han går i en cirkel, trampar runt. Till slut åker dörren upp, hon rör sig, hoppar till. Han ler, det jävla äcklet ler emot henne. ”Hej, ursäkta att jag inte gett dig någon mat men du hade ändå inte kunnat äta den. Det kändes lite meningslöst.” Är han dum i huvudet eller vad är problemet? Hon försöker säga något men det kommer bara fram ett mumlande ljud. ”Vill du säga något? Du får lova att inte skrika, du brukar bara skrika hela tiden. Du fattar att det är meningslöst, va?” Han tar av henne tejpen, hon tar djupa andetag, försöker samla sig, hitta någon balans. ”Fan bara släpp mig nu då, snälla, bara göra det.” Hennes röst är sprucken och ihålig. Hon vill inte be men vet inte längre vad allt tjänar till, vad spelar det för roll? Han kommer ändå döda henne, eller hur? ”Om du ber snällt så kanske.” Han skrattar, ett gurglande skratt som sätter sig i strupen. Ögonen är inte blanka - de lyser. Det finns något sjukt, något som inte riktigt går att beskriva som levande. ”Du skall döda mig va? Det är vad du skall göra, jag fattar det, fan bara gör det då, gör det då, va?” ”Först skall jag knulla dig, sen får vi se, du förstår det spelar ändå ingen roll. Vi lever och sen dör vi – det är allt.” Han är bortom sjuk, han är något annat, att hon ens försöker förstå. Numer känner hon igen smärtan i håret, han släpar henne över golven. Häver in henne i badrummet och upp i badkaret. Hon känner något varmt och ljummet, det forsar över hela ansiktet. Det sticker i näsan, lukten av urin är så frän och påträngande att hon börjar hulka. ”Du gillar inte när någon pissar på dig? Det trodde jag faktiskt.” Han klär av sig, hon märker i ögonvrån hur han börjar runka av sig själv. Det går inte att röra sig, hon vill inte skrika, inte säga något. Inte denna gång, inte någon gång. Hans kuk åker åter igen in i munnen, pulserande och varm stöter han. Längre och längre ner, hon får inte luft. Kan inte andas, försöker skaka bort honom, saken i munnen. Han fortsätter – hårdare. Hon kräks, det går inte stoppa, det bara kommer. ”Vafan gör du? VAD I HELVETE GÖR DU?” Han skriker, börjar slå, slagen bara kommer. Han tar tag i hennes hår och dunkar det mot badkaret, dunkar det tills allt det verkligt overkliga blir totalt mörker. Oklar medvetenhet, steg som i en dröm. En bild av verklighet, har han en kniv? Är det en kniv? Paniken blir total, hon försöker vrida på sig, skrika, göra något. Det går inte, DET GÅR INTE. Det känns som små stick, varje hugg sticker till, bara sticker till. Hon skriker tills det inte längre går att skrika.

No rewritten draft yet.