34

Efter sin lunch – där Carl redogjort för vad som hänt – tycks det inte längre vara nödvändigt med ord. De går gemensamt längs vattnet och ut mot den lilla pir som välkomnar fartyg in till Lidköpings stora hamn. Eller ja, stora är att ta i. Som en kommun i gamla Skaraborg med lantbrukstraditioner finns det möjlighet att lasta av och ta emot spannmål. Lagerhuset i Lidköping är beläget precis vid Vänerkant och något som skymtar i periferin vid dessa strandpromenader. Väl längst ut på piren tycks Kinnekulle större och mäktigare, en platå som tronar upp sig. ”Jag vill komma ut mer i naturen,” säger Carl. ”Det är så klyschigt men jag finner verkligen ro i att se vattnet, skogen, hela grejen.” ”Det är klart, inte så speciellt konstigt. Men du, skall vi inte försöka ta oss upp mer till Kinnekulle? Det finns ju där, varför blir man alltid så hemmablind?” ”Ja, om du vill fortsätta träffas och allt det där så gärna.” ”Men Carl, förstår du inte att jag är kär i dig?” Han vet inte vad det är som gör det – eller varför – men tårar börjar rinna. Stilla tar de sig neråt samtidigt som han blickar mot horisonten. Han börjar inse varför han tycker så mycket om Ina, hon fattar, det är som att han är en öppenbok inför henne. Utan att behöva be henne om det – och i tystnad – kryper hon närma. Omfamnar han runt midjan och låter tystanden och utsikten få vara i centrum. Efter att ha tagit sig hem försäkrar Ina att hon skall höra av sig. Hon hade fortfarande en del jobb kvar som tvunget måste göras. Han klagar inte, ensamhet har sällan varit något dåligt – snarare tvärtom. Han bestämmer sig för att ägna den lilla nyvunna ledigheten med att ta sig upp till Kinnekulle. Gå lite på de olika leder som finns, se och ta del av den pittoreska och idylliska naturen. Efter en kort tupplur blir han sittandes på balkongen. Solen når inte riktigt hela vägen in men hans ben får ta del av de värmande strålarna. Oförmögen att röra på sig, fast nedsjunken i stolen släpper en del tyngder. Stressen och oron gör sig fortfarande påminda men utan att ha övertaget. Det kanske kan bli en bra sommar ändå, kanske allt det här för något gott med sig. Evy kommer över, egentligen vill han inte visa vart eller hur han bor. Det är sällan någon är där – har det ens varit någon där mer än hans hyresvärd? Kaffe ställs på bordet, inga kakor, han borde kanske ha köpt några. De pratar, egentligen är det hon som pratar, han iakttar. Det är så mycket liv i henne, så mycket som är normalt. En promenad – idag igen. Vy över Vänern, vidder med orörd skog, med djur och liv. Hon frågar om vad han gjort tidigare, säger att hon vill veta mer om han. Det går inte, vill inte, försöker säga inget – tystnad. Bara fortsätta gå – det är så mycket liv i henne. Allt det liv han aldrig haft, allt det normala som aldrig funnits. Hon bara existerar, hon bara finns här, han vill, ha mer, liv, mer liv.

No rewritten draft yet.