Opening 1

Utsikten mot Berget

Utsikten mot Berget Den första riktiga sommarkvällen låg Berget så nära att Anna nästan trodde att hon kunde gå dit innan mörkret föll. Det var inte sant. Vänern låg emellan, blank och hård som metall, och luften darrade över vägen ner mot hamnen. Ändå såg Kinnekulle ut att ha dragit sig närmare under dagen. Som om det hade vänt sig mot staden. Som om det såg tillbaka. Anna stod kvar vid cykeln fast träningen var slut sedan länge. De andra hade försvunnit med sina väskor och sina röster, Ida först av alla, för hon skulle hem och äta innan hennes mamma började ringa. På gräset låg de sista vita linjerna kvar i kvällsljuset. Det luktade uppvärmd asfalt, sjö och fuktiga benskydd. Anna hade gräsdamm på vaderna och en rand efter benskyddet ovanför strumpan. Hon borde cykla hem. Det var bara det att hon inte ville ännu. Hemma skulle köket vara för ljust, frågorna för vardagliga. Hur gick det? Har du ätit? När börjar du på caféet? Allt det där som hörde sommaren till, som om sommaren redan var bestämd och bara väntade på att hon skulle kliva in i den. Skolan skulle snart släppa taget. Matcherna, jobbet, kvällarna vid sjön, Ida som pratade för fort när hon var glad. Pontus någonstans i utkanten av allt, ännu inte nära nog för att vara verklig men tillräckligt nära för att Anna skulle bli irriterad på sig själv när hon tänkte på honom. Hon lutade armbågarna mot styret och såg ut över vattnet. Berget hade alltid funnits där. Mörkt när molnen kom västerifrån, mjukt och blått när luften var klar. De vuxna sade Berget som om det var en person man kände. Man behövde inte säga Kinnekulle. Alla visste. Där borta började något annat. Skog, kalksten, vägar som kröp uppåt. Utflykter när man var liten. Fikakorgar. Bilder tagna mot utsikten. Ingenting farligt. Ändå var det något i kvällen som inte stämde. Först trodde hon att det var tystnaden efter träningen. Den kunde göra platser större än de var. Fotbollsplanen, parkeringen, de låga industribyggnaderna bortom stängslet. Allt såg tillfälligt övergivet ut, fast klockan inte var mycket. En mås skrek nere från vattnet. Någon slog igen en bildörr långt borta. Sedan kom bilen. En Volvo, mörkblå eller svart i det sneda ljuset, rullade långsamt förbi på vägen bakom planen. Inte fort, inte som någon som bara skulle hem. Den gled fram, dämpad och tung, och Anna hann se den tomma passagerarplatsen, det bleka blänket från vindrutan, en arm vilande mot ratten. Föraren vände inte på huvudet. Eller så gjorde han det. Glaset tog ansiktet ifrån honom. Hon följde bilen med blicken tills den försvann bakom förrådet. Det fanns inget konstigt med en bil. Lidköping var fullt av bilar som körde för långsamt, människor som tittade, män som inte förstod att deras blickar syntes. Hon visste det. Hon hade lärt sig att inte göra varje obehag till något. Samtidigt hade kroppen redan bestämt sig. Den lilla hårda punkten under bröstbenet. Handen som sökte mobilen i jackfickan. Ida hade skrivit: Är du kvar? Anna svarade inte direkt. Hon såg mot vägen där bilen hade försvunnit. Väntade på ljudet av den längre bort, på att den skulle växla upp och bli en del av staden. Men det kom inget sådant ljud. Bara kvällens tunna sus. En moppe någonstans. En dörr som slog. Hon skrev: Cyklar nu. Sedan ångrade hon sig och lade till: Tar stora vägen. Det såg fånigt ut. Hon raderade den sista raden. När hon satte foten på pedalen kom bilen tillbaka. Den dök upp från samma håll som den hade försvunnit åt, som om den vänt någonstans utan anledning. Den höll fortfarande låg fart. Anna kände hur hon stelnade till, men hon tvingade sig att inte stå kvar. Om hon stod kvar skulle hon se rädd ut. Om hon cyklade skulle hon åtminstone röra sig. Hon trampade ut från parkeringen, förbi stängslet, förbi den lilla grusytan där ogräset växte genom sprickorna. Vägen hem gick egentligen snabbast genom gångtunneln och vidare längs de låga husen. Hon tog inte den. Hon svängde mot hamnen, mot ljuset från uteserveringarna och människorna som fortfarande satt ute med jackorna över stolsryggarna fast värmen började gå ur luften. Bakom henne hördes motorn. Inte nära. Inte tydligt hotfull. Bara där. Hon försökte tänka på annat. På att kedjan behövde oljas. På att hon skulle duscha innan hon åt. På att Ida säkert skulle skratta om hon berättade, först högt och sedan tystare om hon märkte att Anna menade allvar. På Pontus och hans sätt att se ut som om han alltid tänkte på något annat. På caféet där hon snart skulle stå hela dagar och bära brickor mellan bord med utsikt över vattnet. Men kroppen lyssnade bara bakåt. När hon nådde korsningen vid den gamla kiosken stannade hon inte, fast hon egentligen borde ha sett sig för. Hon svängde höger i en för snabb båge. Däcken slirade till mot gruset vid kanten. Ett par vid övergångsstället vände sig om. Anna log stelt, som om allt var vanligt, som om hon bara hade bråttom. Motorn försvann. Hon cyklade ytterligare hundra meter innan hon vågade sakta ner. Hamnen öppnade sig på vänster sida. Vattnet låg lågt och ljust mellan båtarna. Någon skrattade utanför glasskiosken. En pojke tappade en servett som vinden tog över stenläggningen. Allt detta vanliga slog emot henne med sådan kraft att hon nästan skämdes. Det var ingenting. Hon hade gjort något av ingenting. Ändå stannade hon inte vid glasskiosken. Hon fortsatte förbi, bort från ljuden, längs vägen som följde sjön. Berget låg kvar på andra sidan, mörkare nu. Skuggan från det verkade breda ut sig över vattnet. Anna tänkte att hon skulle komma hem, ställa cykeln mot väggen, skriva till Ida att allt var lugnt. Kanske inte nämna bilen alls. Kanske bara låta kvällen sjunka undan. Då såg hon den igen. Volvon stod på den lilla grusfickan ovanför vägen, där folk ibland stannade för att fotografera utsikten. Motorn var avstängd. Inga lampor. Bara bilens mörka form mot det ljusa vattnet och vindrutan vänd mot henne. Anna bromsade så hårt att bakhjulet hoppade till. Det fanns inget skäl till att bilen skulle stå där. Ingen badplats. Ingen brevlåda. Inget hus. Bara utsikten mot Berget.