13

646 words

Original section

Carl blev ombedd att åka på en anmälan gjord från badplatsen i Källby; en liten ort mellan Lidköping och Götene precis nedanför Kinnekulle. Tydligen skulle en man ha bettet sig märkligt. Han visste inte om det innebar att mannen antastat någon eller om anmälaren bara fått för sig att han verkade skum. Ibland kan de få anmälningar som till stor del är uppskruvade och mer handlar om att målsägande har, i brist på bättre ord, en snäv världsbild. Vad han förstod var det bråttom då personer på plats försökte hålla kvar mannen. Han kör snabbt utan att sätta på blåljusen. Ibland väcker det bara mer uppmärksamhet än vad som är nödvändigt. När han anländer kommer en man och kvinna emot honom. ”Varför tog det så lång tid?” säger mannen. ”Vi kunde inte hålla honom här hur länge som helst och ingen av oss vill börja slåss när det är fullt med barn här.” Carl hinner tänka att det var för väl att ingen slog mannen. ”Ni får ursäkta, men jag kom så fort jag kunde. Vad är det som hänt egentligen, ni nämnde något om en man som betedde sig märkligt? Vad menar ni med märkligt?” ”Jag såg inte när han kom,” säger kvinnan. ”Däremot så la jag märke till att han badade med keps och solglasögon på sig – vilket var lite märkligt. Sen började jag följa honom med blicken och när han gick och satte sig på sin filt borta vid trädet verkade det som att han, ja, tog på sig själv.” ”Vad menar du med tog på sig själv?”. ”Han tog på sig själv, på sitt könsorgan, han smekte den, om du förstår vad jag menar. Det är många barn som du ser här och jag vet inte om någon annan såg det så jag sa till min man att gå bort och fråga vad han håller på med.” ”Vad hände då?” ”Han blev helt stirrig och började samla ihop sina saker,” säger mannen. ”Så jag tog hans handduk och försökte ta lite av hans saker samtidigt som jag skrek till min fru att ringa polisen. Det började bli en liten samling kring oss och jag så åt några av dem andra att vi behöver hålla kvar honom här tills polisen kommer. Men han lämnade både sin tröja och handduk och sprang härifrån. Det var ett antal av oss som försökte följa efter men han hade fått på sig sina skor och vi var barfota.” ”Ni är säkra att han tog på sig själv?” ”Han satt och onanerade, alltså innanför byxorna, så ja, jag är säker,” säger kvinnan. ”Okej, okej, jag vill att ni båda två kommer in till stationen och lämnar signalement samt berättar historien igen. Såg ni om han åkte iväg med någon bil?” ”Han sprang iväg in bland dem små kolonihusen du ser bakom oss. Jag har ingen aning om vart han tog vägen sen,” säger mannen. Carl lämnar platsen en aning konfunderad. Det är sällan han får den här formen av anmälan. Även om det ibland händer att någon anmäler sexuella trakasserier brukar det handla om berusade och ofta hemlösa personer. Att någon också tyckte det var lämpligt att göra det här bland barn gör att en knut börjar växa i hans mage. Tyvärr dåligt signalement på mannen då han hela tiden haft keps och solglasögon på sig men, de har i vilket fall hans handduk och tröja. Han behöver lugna ner sig. Tänk om någon vet vem han är, tänk om de förstod vem han var? Han hade keps och solglasögon på sig, ingen vet, han är bara en anonym snickare, ingen vet knappt om att han ens finns här. Det är lugnt, det går bra, det kommer gå bra. Han kunde inte hjälpa det, det gick inte, tankarna, allt det som inte skall finnas, var bara tvungen, tvungen att göra något, tvungen. Jobba nu, jobba, jobba, jobba.

Revision draft

No rewritten draft yet.

Editorial notes

S5 The chunk strongly implies Carl is the suspect through the final self-reassurance, but the text never explicitly anchors whether this is recognition, guilt, or coincidence, creating deliberate but potentially disorienting ambiguity.

"Tänk om någon vet vem han är, tänk om de förstod vem han var? Han hade keps och solglasögon på sig"

Decide how much ambiguity you want here: either sharpen the implication with one concrete detail, or slightly clarify that this is Carl recognizing the danger personally.

S5 The ending is strong in concept but abrupt in execution, stopping before the reader gets a concrete sense of what will happen next.

The final lines shift into fractured internal repetition and stop on 'Jobba nu, jobba, jobba, jobba.'

Preserve the panic but add a more vivid closing beat that turns the page forward.

S4 The ending’s inward panic is strong, but the transition from procedural detachment to personal dread is abrupt enough that the reader may need a slightly clearer bridge.

"Carl lämnar platsen en aning konfunderad..." followed by "Han behöver lugna ner sig. Tänk om någon vet vem han är"

Add a brief transitional cue that links the report to Carl’s private fear, even if only through a physical sensation or trigger.

S4 Carl remains mostly reactive; his interiority is clear, but his character presence is thin until the final lines.

He asks standard questions, leaves the scene, and only then begins to unravel internally.

Give Carl a more distinctive reaction pattern so his fear reads as character-specific rather than generic anxiety.

S4 The external police conflict and Carl’s internal conflict are present, but the link between them is only implicitly signaled until late.

Carl’s panic appears after the report, but the chapter gives limited concrete indication of why this case hits him so hard.

Make the pressure point more legible through sharper internal reaction and scene detail.

S3 The chronology of the witnesses’ confrontation with the suspect is slightly hard to follow because their actions are described in a crowded sequence of who said what and when he fled.

"Så tog hans handduk... ...Det började bli en liten samling... Men han lämnade både sin tröja och handduk och sprang härifrån."

Reorder the witness account into clearer steps: observation, confrontation, suspect reaction, attempt to detain, flight.

S3 The dialogue circle repeats the same factual point several times, slowing the scene before the revelation-rich ending.

"Vad menar du med tog på sig själv?" ... "Han tog på sig själv..." ... "Ni är säkra att han tog på sig själv?"

Remove one of the confirmation exchanges and let a single, sharper clarification establish the offense.

S3 Several lines are internally repetitive or overly explanatory, which blunts tension.

Repeated phrasing around 'märkligt,' the suspect’s actions, and Carl’s thoughts slows the scene.

Tighten prose and rely on fewer, sharper details.

S3 The chapter begins with procedural setup and exposition rather than immediate scene tension.

The first paragraph explains the location, the type of complaint, and Carl’s thoughts before any direct conflict appears.

Start closer to the arrival or the witness confrontation to create faster engagement.

S3 The middle section repeats and extends the witness account more than necessary.

The details about what the man allegedly did are stated multiple times in slightly different words.

Condense the testimony so each exchange advances the scene.

S2 Some phrasing is repetitively mechanical or colloquial in a way that slightly flattens the scene’s prose energy.

"jobba nu, jobba, jobba, jobba" and repeated use of "märkligt" / "säker"

Vary sentence rhythm near the end and tighten repetitive adjectives so the closing panic lands harder.

S2 The chapter’s perspective and time flow are mostly clear, but some witness details are slightly hard to track.

The sequence of who grabbed what and who called for what is somewhat muddled in the dialogue.

Clarify the event order so the scene reads cleanly.

Revision guidance

Rewrite the opening to start closer to the scene or with a more immediate sense of urgency.
Keep the witness exchange concise and make each answer add a new piece of information.
Let Carl’s internal dread emerge through concrete thoughts and bodily reaction rather than abstract repetition.
Build the final paragraph so the shift from police work to private compulsion feels inevitable.
Preserve the ambiguity around Carl, but make the emotional threat unmistakable.