27

Det börjar närma sig slutet av juni och än vill inte värmen släppa sitt grepp. Carl och Ina har ätit lunch på en uteservering. Med solen gassandes på en klarblå himmel vandrar de ner mot sjön. Carl har kvällspass idag, det verkar som att det bara är jobb nu. 6-dagars veckan börjar mer likna 7-dagars då han hela tiden behöver kompensera upp för hans kollegor som är på semester. Känslan av att ha blivit överkörd, att hans chef utnyttjat hans ovilja att säga nej är inte längre en svag aning. Det är en översvallande känslostorm. Han har märkt hur lätt irritationen kommer. Tålamodet verkar som bortblåst och stunderna tillsammans med Ina börjar mer kännas som ett nödvändigt ont. För att komma ner till sjön och den korta strandpromenaden får de gå förbi Rörstrands gamla lokaler. Förbi det lilla centrum med vårdcentraler, små affärer och restauranger. Väl nere har man hamninloppet och Lidans utmyntning på sin högra sida. De går till vänster med riktning mot småbåtshamnen. Vid den här tiden och med det varma vädret är det en gemytlig aktivitet. Små segelbåtar anländer eller gör sig redo för avfärd ut i Vänern. Vid en mindre brygga badar ett gäng ungdomar och om man vill kan blicka rakt över och mot Kinnekulle. Som en lång platå tornar berget upp sig mot den klarblå himmeln. ”Jag hörde att du tog Sebastians grabb,” säger Ina och kollar på Carl. ”Det var inte så mycket att göra, han körde ifrån mig, eller, ville köra ifrån mig i alla fall. Jag visste inte om att det var han, fast det hade inte spelat så stor roll, jag var tvungen att göra något.” ”Men hade du inte kunnat göra det lite smidigare? Jag menar, du kunde sagt till honom att inte göra om det och sen ringt Sebastian eller något och bett han hålla koll.” ”Håller du med Sebastian? Har du pratat med honom?” ”Vi sprang på varandra på stan. Han var verkligen förbannad, kunde inte sluta prata om det. Jag vet inte om jag håller med men, ja, du kunde kanske skött det lite smidigare, speciellt när du fick veta vems son det var.” ”Alltså, fan, nej jag kunde inte gjort det annorlunda. Jag hade riskerat att sätta mig i en jävligt konstig sits. Och samtidigt så kan han inte bara smita så, det måste han fatta, varför är jag boven här?” ”Men snälla Carl. Allt jag säger är att det kunde gått att sköta lite smidigare, nu är det gjort, det är vad det är, men ja…” ”Du, vet du vad, jag går och jobbar nu, det är lika bra. Vi får se om vi träffas ikväll, jag hinner antagligen inte.” Carl lämnar Ina sittandes vid en bänk. Han går snabbt därifrån utan att riktigt göra någon ansats att säga hejdå eller kramas. Irritationen väller upp, arg, frustrerad och med ett huvud som känns tungt och hårt påbörjar han dagens rapportering. Det var problem hemma, hans son hade tydligen blivit slagen i skolan. Hans fru hade ringt och gråtit, bett han komma hem, bett han vara där. Det går inte, han orkar inte förklara, men, de kan inte leva på den lilla lön han får där hemma. Det måste vara såhär. Han fick prata med sin son, lugnt och sansat, pratade om hur man försvarar sig, om att slå först. Sikta mot svaga punkter, slå först, visa dig inte rädd. Hans pappa lärde honom, lärde att agera först, ta för sig, slå ifall nödvändigt, visa dig aldrig rädd. Visa inga känslor, gråt aldrig. Vid ett tillfälle hade ett gäng från skolan väntat på honom. Med trädgrenar liknandes påkar slutade de inte att slå. Slag efter slag. Till en början orkade han försvara sig, höll armarna uppe över ansiktet. Till slut blev allt bara en dimma. Men, han hade inte gråtit, inte sagt något. När han vaknande upp på sjukhuset fanns hans familj där. Hans mamma grät men pappa gav henne en örfil, en uppmaning att hålla tyst. Visa inga känslor, inga tårar, aldrig.

No rewritten draft yet.