1

Carl går längst med vattnet och blickar bort mot berget. Utsikten verkar stressbefriande. Det behövdes verkligen, hans chef, Martin, hade gått igång ordentligt när han läst lokaltidningen. Andelen anmälda brott började närma sig rekordnivåer. Problemet var att det inte finns resurser till att utreda allt. De flesta brott rörde sig om små företeelser likt mobiler som antigen tappades eller blev stulna ur värdeskåp. Sen förekom det ett och annat misshandelsmål, då oftast i sammanband med alkohol. Martin hade fått för sig att alla brott ökade och att det var hans och hela enhetens fel, eller ja, allas fel. Nu skulle saker hända. De måste vända trenden och det innebar ökad patrullering. Vilket i sin tur innebar mindre tid till att skriva rapporter. Övertid idag igen, övertid alla dagar den här veckan och visst, något fler anmälningar hade uppklarats. Carl bävar för hur länge det skall få fortsätta. Martin kan få infall som varar i månader. Däremot tar de alltid slut, när något nytt dyker upp som är viktigare. Det var extrapris på Oxfilé, han tänkte att det kanske var lika bra att lyxa till det. Göra en biffstroganoff med vanlig vispgrädde och stora bitar kött. Med kassen i handen vandrar han hemåt. Ute började det skymma och himlen glödde i rosa. Lidköping, den lilla staden vid Vänern hade precis börjat blomma ut. De flesta av hans kamrater gav sig tidigt av till större städer. Göteborg som främsta alternativ men givetvis även Stockholm. För Carls del var det aldrig något att fundera kring. Även när han studerade på polishögskolan gjordes det på distans. Hemorten var tryggheten och lugnet. Med mat på bordet tittar han på den lilla tv:n i köket. Tankarna vandrar mot vad de alltid tycktes göra nuförtiden. En familj, ett hus, någon att dela sitt liv med. Visst hade det funnits relationer, men aldrig någon som fastnat – han ville vara kvar i Lidköping. Den senaste relationen tog slut just av den anledningen. Det var inte så att hon bönande och bad men, ett starkt försök till att få han att flytta med, till storstaden, till nya äventyr. När han såväl förklarade att det var uteslutet försvann övertalningsförsöken och hon i samma andetag. Han borstar tänderna i soffan till dem sena nyheterna. Vid nattduksbordet samma bok sen länge. Det var ovanligt svårt att få någon kontinuitet i läsandet. Efter ett par sidor kapitulerade ögonen. Djupa andetag och tung sömn, uttröttad men lugn och tillfreds. Han lät sågen jobba, lät den få göra jobbet. Det går inta att arbeta med armar eller rygg, då orkar man inget. Sågen skär igenom tunga brädor, djupa drag, flisor som samlas på golv. Lunchen bestod av tjocka smörgåsar, mycket smör, mycket ost, kaffe i en termos. Han älskade att arbeta här, han älskade Sverige. Det fanns en stolthet i att kunna skicka hem pengar till sin familj. Mycket pengar, hans barn klarar sig fint och hans hustru behöver inte jobba. Även om han längtar hem är det sällan han funderar på att lämna det han har. Tillbaka till arbetet, en stomme skall resas, sågen får göra jobbet. Han behöver inte göra det för hand men känslan av hårt arbete tillfredsställer och hans chef klagar inte. Tunga djupa skär. Svett ymnigt på hans panna, brädor som slår mot golvet, svett längs ryggraden. Han gillar känslan av svett - av tunga djupa skär.

1 Carl stannar vid räcket där gångvägen följer vattnet och låter kassen vila mot benet. Plastbandet skär in i fingrarna, men han släpper den inte. Ute över Vänern ligger kvällen öppen och rosa, och längre bort reser sig berget som något fast, något som inte låter sig stressas upp av staplar i en lokaltidning. Telefonen vibrerar i jackfickan igen. Han tar inte upp den direkt. Han vet redan vad det gäller. Martin hade stått med tidningen i handen på morgonmötet och pekat på siffrorna som om de var riktade mot honom personligen. Andelen anmälda brott närmade sig rekordnivåer. Det spelade mindre roll att de flesta anmälningarna handlade om mobiltelefoner som tappats, eller möjligen stulits ur skåp, och att misshandelsärendena oftast följde samma gamla mönster av helg, alkohol och för mycket mod. För Martin var kurvan hela sanningen. Nu skulle den vändas. Mer patrullering. Fler synliga bilar. Snabbare återkoppling. Inga ursäkter. Carl hade suttit längst ut vid konferensbordet och känt hur rapporthögen redan växte i huvudet. Han hade inte protesterat. Det gjorde sällan någon skillnad när Martin fått något i sig. Sådana infall kunde hålla i sig i månader. De gick över först när nästa sak dök upp och blev viktigare. Telefonen tystnar. Efter några sekunder kommer ett nytt meddelande. Han tar upp den ändå. Extra runda centrum/hamnen ikväll. Börja tidigare imorgon. Vi måste visa närvaro. Carl läser raden två gånger, låser skärmen och stoppar ner telefonen. Han ser ut över vattnet igen. Utsikten hjälper, men bara delvis. Den tar udden av det värsta. Den gör inte timmarna färre. Övertid idag igen. Övertid alla dagar den här veckan. Visst hade några fler anmälningar klarats upp, och visst fanns det en sorts tillfredsställelse i det. Men varje uppklarat småärende verkade dra med sig två nya. Varje kväll som gick åt till patrullering var en kväll då rapporterna blev liggande. Det var så arbetet åt sig in i allt annat, inte våldsamt, bara envist. Han lyfter kassen och börjar gå hemåt. Det hade varit extrapris på oxfilé. Han hade stått framför disken längre än nödvändigt och räknat, inte för att han inte hade råd, utan för att det kändes onödigt att laga något fint åt sig själv en vanlig vardag. Till slut hade han lagt paketet i korgen. Biffstroganoff med riktig vispgrädde, stora bitar kött, ingen lättvariant. Om veckan ändå skulle fortsätta så här kunde han åtminstone äta något som inte smakade uppgivenhet. Lidköping låg lågmält omkring honom. Den lilla staden vid Vänern hade börjat blomma ut, inte stort och häftigt, mer som något som långsamt mindes att det var sommar. Uteserveringarna fylldes tidigare för varje vecka. Människor gick utan jackor fast kvällen ännu bar kyla från vattnet. Han kände igen ryggar, röster, sättet folk stannade till utanför affärer och pratade färdigt innan de gick vidare. De flesta av hans gamla kamrater hade lämnat. Göteborg först, sedan Stockholm för dem som ville ännu längre bort. De hade talat om möjligheter, tempo, nytt folk. Carl hade aldrig riktigt förstått vad som skulle vara så lockande med att börja om på en plats där ingen visste var man hörde hemma. Till och med polishögskolan hade han läst på distans så långt det gick. Hemorten var inte en brist. Den var riktning. Den var lugn. Ändå var det just den som hade kostat honom. Hemma ställer han kassen på köksbänken, skär köttet i bitar och låter stekpannan bli ordentligt varm innan han lägger i smöret. Det fräser till. Doften fyller köket snabbare än ljudet från den lilla tv:n, där någon pratar om ekonomi, väder, ännu en olycka på en väg någon annanstans. Han hackar lök, rör i grädde, saltar mer än han brukar. Vid bordet äter han långsamt och ser utan att riktigt titta. Tankarna går dit de ofta går numera. Ett hus. En familj. Någon som frågar hur dagen varit och faktiskt vill höra svaret. Inte bara de korta versionerna man gav kollegor i korridoren. Det hade funnits relationer. Inget märkvärdigt, inget helt misslyckat. Men ingen hade stannat kvar. Eller så var det han som inte hade följt med. Den senaste hade velat till storstaden. Inte bönat, inte gråtit, men försökt på alla vuxna, rimliga sätt. Nya äventyr, bättre möjligheter, en chans att göra något annat. Han hade förklarat att det var uteslutet. Inte hårt, tyckte han själv. Bara tydligt. Efter det försvann försöken. Och sedan hon. Han diskar stekpannan direkt fast han helst vill låta den stå. Torkar av bordet. Lägger matlåda i kylen. Små ordningar, små motstånd mot att allt flyter ut. På soffan borstar han tänderna till de sena nyheterna. Det är en ovana han tänker sluta med men aldrig slutar med. Skummet blir starkt i munnen, mentolen nästan för skarp. På skärmen rör sig världen vidare, större och grövre än hans egen, och ändå är det hans egen som känns tyngst att bära. Vid nattduksbordet ligger samma bok som förra veckan och veckan före det. Bokmärket har knappt flyttat sig. Han läser två sidor, kanske tre, innan raderna börjar glida isär. Ögonen kapitulerar utan dramatik. Då vibrerar telefonen igen. Han ligger kvar en stund och hoppas att det inte ska vara något. Sedan sträcker han ut handen. Martin. Carl ser namnet lysa i mörkret. Han svarar inte först. Andas bara in, långsamt, som vid vattnet. Som om berget fortfarande fanns framför honom och kunde lära honom något om att stå kvar. När signalen tystnar kommer meddelandet. Ta med dig statistikunderlaget imorgon. Vi börjar om från början. Carl lägger telefonen med skärmen nedåt. Tröttheten finns i hela kroppen, men sömnen är plötsligt längre bort. Han blundar ändå. Utanför är staden tyst, nästan mild. Inne i mörkret fortsätter arbetet att ringa.