23

Carl och Ina har bestämt lunchdejt. Försenad som vanligt nuförtiden anländer han till Skafferiet, en liten restaurang som främst serverar just lunch. Utanför finner han Ina vid ett litet uppställt bord. Han ursäktar sig och går in för att beställa mat. En klassisk pannbiff låter lockande, han hämtar sallad och slår sig ner hos Ina. ”Så, fortfarande en massa jobb som gör att du inte kan hålla tider?” ”Förlåt, jag vill verkligen undvika och prata om det men det går inte. Jag har aldrig varit med om något liknande och nu skall jag jobba hela sommaren, jag vet faktiskt inte om det går.” ”Varför lovar du det, jag fattar inte riktigt, du kan väl bara säga nej? Säg att du är kär och hon kan inte vara utan dig.” ”Skall jag ljuga menar du?” Ina kollar på honom, stämningen blir en aning tryckt. ”Ett skämt,” säger Carl. ”Ett dåligt skämt, ursäkta, kan vi fortsätta med vår lunch, snälla?” De fastnar i ett samtal kring vilken som är Lidköpings bästa pizzeria, ett givet svar saknas även om de kan enas om att utbudet kunde varit bättre. Det finns en del restauranger, en indisk, några som serverar husmanskost och till och med en grekisk. Däremot vill man ha riktigt bra mat behöver man bege sig ut till Spiken. En liten fiskehamn där lokala fiskare har sina båtar men även små bodar där färskfisk och andra delikatesser säljs. Eller kanske vidare förbi till Läckö slott, där det finns en dyr men väldigt bra restaurang. Carl påminner sig själv om att ta sig ut mot Läckö, mot Kållandsö. Det är trivsamt, ofta blir man hemmablind och ser inte det utbud som faktiskt existerar. Han och Ina har träffats nästan varje dag det senaste och det verkar inte finnas några skäl att inte fortsätta på samma inslagna linje. De är samspelta i sina ansträngningar att göra tid för varandra. Den första fasen i en relation brukar präglas av en stark vilja till närhet. Inget konstig i det. Däremot så upplever han denna underliga familjära känsla. Samtidigt som att det finns en déjà vu liknande stämning över det hela. Vissa moment kan han svära att han känner till, vet om. De betalar och går mot torget. Lidköpings torg är inramat av små lummiga träd. I mitten finns det gamla rådhuset, en rödbyggnad med en klocka i sitt uppstickande torn. Ett landmärke skulle man nästan kunna kalla det. Idag rymmer det både ett konditori samt turistinformation. Vintertid brukar torget lysas upp med lampor i dom omringade träden och en konstgjord skridskobana med tillhörande små bodar kommer upp. Det blir en ganska vacker och gemytlig plats. Ovanligt nog rymmer torget också handel ett par dagar i veckan. Små knallar kommer och ställer upp sina tält fyllda med sockar, bröd, leksaker och bär på höstkanten. Han gillar torget, det för samman människor och ger staden liv. Vid polishuset ger de varandra en kram och han lovar att ringa senare, om det inte blir alltför sent. Det kommer bli försent – han vet redan om det. Det kommer fortfarande in tips kring vem som bombhotade gymnasiet. Det finns en mängd med rapporter om stulna föremål, och så denna man som onanerade vid Källbys badplats. Han borde få tillbaka en labbrapport snart, han lämnade in handduken och tröjan till analys. Han bestämmer sig för att driva på det ärendet lite, och kanske, kanske hinner de träffas ikväll igen. Den nya tjejen i caféet gillar honom, det syns, tydligt. Hon ler när han kommer och frågar alltid vad han vill ha. Hon är söt, precis som han gillar tjejer, unga, smala, fina blå ögon. Han kanske skall göra något, fråga henne, fråga något. Han har börjat åka till caféet mer ofta nu, hon är inte alltid där men han har börjat lära sig hennes schema. Vill ha det där leendet, doften, vill ha allt, tjejer, unga tjejer. Får inte egentligen, han vet gränserna, smärtan. Ibland så spelar det ingen roll, ibland är det värt smärtan.

No rewritten draft yet.